Två hundnosar kom gående över berget. De satt på ett par mörkbruna stövlar. I stövlarna ett par overallklädda ben.
Svisch, svisch, sade det om den blå overallen. Bedump, bedump, sade det om stövlarna. Och pleck, pleck, lät det om den röda plastbunken pojken bar i ena handen.
Stövlarna nosade sig fram till pojkens favoritträd. Där stannade de och pojken tittade upp bland grenarna. Blicken stannade vid några tallkottar. De satt alldeles för högt upp för att pojken skulle nå dem.
Pojken tittade på den grova stammen. Skulle han kunna klättra upp i trädet? Hans syster kunde ju det.
Trädet var gammalt och alldeles knotigt. Pojken lade armarna om en grå knöl. Men med bunken i handen fick han inte något bra grepp.
Bunken fick stanna på marken och pojken försökte igen. Armarna om knölen, tyngden på överkroppen och sedan högra benet över trädstammen. Precis så hade hans syster gjort.
Nu satt han grensle över stammen och det var bara att ta sig vidare uppåt. Stövlarna fick fäste mot den skrovliga barken. Tumvantarna greppade om små utstickande kvistar. Snart kunde han nå de första dunderkottarna.
Men hur skulle han kunna klättra ned med dem i handen?
February 22, 2010
