Här finns också en artikel från NWT där man kan läsa om underbara Vildhjärta och just den här utställningen.

Imely stängde dörren hårt efter sig. För första gången på flera månader vred hon om nyckeln i låset. Ingen skulle komma få in. Ingen skulle störa henne.

Hon hade bestämt sig. Hon struntade i vad pappa sade. Hon skulle flytta till staden.

Imely sträckte sig in under sängen och drog fram sin väska. Alldeles dammig var den och såg ut som en skrynklig gammal elefant någon hade tömt på innehåll och bara lämnat skalet efter. Eftermiddagssolen sken in så att små rökmoln for ut i luften när hon slog väskan ren. Imely bet ihop om hostan som ville upp ur halsen. Hon hade aldrig gillat damm. Men nu gick det att se att väskan var grön.

Vad behövde man för att klara sig i en stad? Hon såg sig om i rummet. Kläder var ett måste. Kläder var alltid ett måste. Ett ombyte för varmt väder, ett för kallt, ett för regnigt, och ett för att vara fin, och så favoritkjolen, den som var så stor att hon kunde svepa in hela sig i den om hon hade lust.

Sen var väskan full. Imely bet sig i underläppen och funderade över om hon verkligen behövde något annat än kläder. Men det var klart. En anteckningsbok, tandborste, penna och pengar, det behövde man ju alltid.

Hon hade ingen aning om hur det skulle ordna sig för henne när hon väl tagit sig till staden. Men ordna sig skulle det säkert göra. Det måste det göra. Det var ju det här hon ville.

Hon kanske skulle hitta en snäll gammal tant att flytta in hos. Där hon skulle få bo i ett vindsrum mot att hon hjälpte till med städningen av ett mysigt litet hus med små rum och vitkalkade väggar. Som hade rosor i blomlådor under fönstrena.

Imely såg tanten framför sig, gråvitt hår som spretade ut från en huvudknut, fullt med rynkor i ansiktet men med ett leende på läpparna. Och i händerna bar tanten en tekanna med blommor i. En blank tekanna i koppar fylld med röda och svarta rosor.

Ja, hon skulle definitivt hitta en snäll gammal tant när hon kom till staden.

Imely väcktes ur sina funderingar av att solen gick i moln och rummet blev grådaskigt. Väskan, ja. Om hon tog på sig den stora kjolen, då skulle nog de övriga sakerna få plats.

Pojke i 7-årsåldern, till annan pojke i ungefär samma ålder:

- Om man är på väg att bli ovänner ska man säga “förlåt” så fort man bara kan, det har jag läst, för då blir man inte ovänner.

storfot trampar hårt
lämnar ärr i marken
skogen läker långsamt
kanske aldrig


Skydda skogen

jag äter gojibär och
dricker tranbärsjuice
och väntar på våren

den riktiga våren
den med gröna musöron, bergslukt och smältvindar

inte kalendervåren med svarta datum i en almanack

utan den riktiga våren
med solljus och fågelskratt
med nyfödelse och lerstamp

den som ger värme i hjärtat

Två hundnosar kom gående över berget. De satt på ett par mörkbruna stövlar. I stövlarna ett par overallklädda ben.
Svisch, svisch, sade det om den blå overallen. Bedump, bedump, sade det om stövlarna. Och pleck, pleck, lät det om den röda plastbunken pojken bar i ena handen.
Stövlarna nosade sig fram till pojkens favoritträd. Där stannade de och pojken tittade upp bland grenarna. Blicken stannade vid några tallkottar. De satt alldeles för högt upp för att pojken skulle nå dem.
Pojken tittade på den grova stammen. Skulle han kunna klättra upp i trädet? Hans syster kunde ju det.
Trädet var gammalt och alldeles knotigt. Pojken lade armarna om en grå knöl. Men med bunken i handen fick han inte något bra grepp.
Bunken fick stanna på marken och pojken försökte igen. Armarna om knölen, tyngden på överkroppen och sedan högra benet över trädstammen. Precis så hade hans syster gjort.
Nu satt han grensle över stammen och det var bara att ta sig vidare uppåt. Stövlarna fick fäste mot den skrovliga barken. Tumvantarna greppade om små utstickande kvistar. Snart kunde han nå de första dunderkottarna.
Men hur skulle han kunna klättra ned med dem i handen?