~ Daniel Bystedt

Dag 4 var det favoritboken i favoritserien – men där går jag bet.

Sen så är det tråkigt att upprepa sig, men utmaningen för dag 5 – vilken bok som gör mig mest glad – där bara måste jag skriva “Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog“, fast jag redan bloggat om den boken i denna utmaning.

De böcker jag läst två gånger är trilogin Fionavars vävnad av Guy Gavriel Kay och de fyra böcker som utgör Den nya solens bok av Gene Wolfe.
Dessa böcker läste jag för första gången i 12-13-årsåldern, och jag var nyfiken på att se ifall jag fortfarande skulle tycka att de var lika bra. Fionavars vävnad upplevde jag på ungefär samma sätt, men i Den nya solens bok hittade jag saker som jag i min ungdom hade missat, subtila ledtrådar som jag behövde mer livserfarenhet för att se.

Jag hoppar på Andies bokutmaning! För varje dag i juni finns en utmaning som handlar om att skriva om böcker och läsvanor. För mig kommer det inte att kunna bli ett inlägg varje dag, men förhoppningsvis en hel del dagar.

Utmaningen för dag 1 är att berätta vilken bästa boken var som jag läste förra året.
Jag brukar ha svårt att välja favoriter, men inte den här gången!
Det är helt klart “Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog” av Maria Westerberg. Har du inte läst den, så gör det!

Det går att kolla på nätet ifall ett meddelande är spam eller inte, antingen genom en sida som listar spam och hoax (som tex http://www.hoax-slayer.com/) eller genom att göra en google-sökning på mailrubriken eller en fras av mailet. Den första träff som dyker upp på google när du söker på ‘Vykort från HALLMARK’ är följande, från 2008.

Det går minst lika snabbt att kolla ifall ett mail är spam som att vidarebefordra mailet till sina vänner (dessutom slipper dina vänner risken att bli utsatta för ev. medföljande malware eller mailadressfiske).

Så snälla människor – sluta vidarebefordra skräppost.

Jag har brottats en del med tankar kring hur mycket jag ska hålla mig till fakta och hur mycket jag ska tillåta mig att hitta på för gestaltandets, historiens och formens skull. Har det med mitt samvete att göra, hur sann jag känner att jag behöver vara för att göra rättvisa av någon som inte längre finns? Hur långt sträcker sig min konstnärliga frihet i förhållande till mitt eget samvete? Jag känner att jag snart kommer att närma mig ett vägskäl här. Än så länge bygger alla dikter på det som hänt på riktigt, ska jag ha det så även i fortsättningen, ska alla dikter få bli biografiska? Eller är det bättre både för dikt och för inblandade personer att fabricera somligt? Att göra gränsen mellan verklighet och dikt luddig och lämna läsaren lite smått osäker på vad som är sant och inte?